"Tennispaviljongen"
av Bengt af Klintberg
Allt fler stockholmare har fått upp ögonen för att vår huvudstad äger ett unikt, välbevarat exempel på träarkitektur från idrottens barndom: Tennispaviljongen! Med sitt stolta klocktorn, sina dramatiska branta takfall och sina klara oxblodsröda, ockra-gula och gröna färger, ligger den som ett smycke i Lill-Jansskogens utkant. Den är Skandinaviens äldsta hall för inomhustennis. Efter att vi gått in i tvåtusentalets millennium, kan vi konstatera att det har spelats tennis där i tre århundraden!
Det var kung Gustav V, i tennissammanhang känd som Mr G, som introducerade tennis i Sverige. Som ung kronprins besökte han England och blev biten av den nya modesporten ”lawn-tennis”. Tillsammans med fyra andra herrar bildade han redan 1894 Sveriges första tennisklubb. Han satt som ordförande vid det möte där det bestämdes att man inte bara skulle ha utomhusbanor utan även ”en ståtlig lawn-tennis-byggnad i nordisk stil” för inomhusspel. Byggnaden med sina två banor invigdes den 1 oktober 1896. Platsen var den s k Planterhagen bredvid Sophiahemmet vid Valhallavägen, och den omgavs av flera andra idrottsanläggningar, bl a en velocipedbana.
Hela denna idrottspark revs när det blev bestämt att Sverige skulle arrangera de olympiska spelen 1912. På dess mark uppfördes Stadion och den enda av byggnaderna som bevarades var Tennispaviljongen. Den monterades ner och flyttades till sin nuvarande plats bakom Östermalms Idrottsplats där den åter kunde tas i bruk 1911. Under OS ägde fäkttävlingarna rum där.
Egentligen är de ett under att Tennispaviljongen fortfarande står kvar. Den har sluppit förstöras av eldsvåda, det öde som drabbade två modernare tennishallar i grannskapet 1920 och 1948. Den revs aldrig, vilket var på tal vid mitten av 1900-talet, då dess träarkitektur hade blivit omodern och den hade degraderats till ”Tennisstadions C-hall”. Men på 1970-talet hade den lyckats överleva så länge att de kulturhistoriska aspekterna hunnit komma med i bilden. Ägaren Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande, SCIF, inledde ett kärleksfullt restaureringsarbete som ännu inte avslutat. 1983 blev den förklarad som byggnadsminne och 1995 återfick den sitt gamla namn, Tennispaviljongen.
För några år sedan fanns det planer på att låta Riksidrottsförbundet flytta in i Tennispaviljongen. Till alla tennisvänners lättnad övergavs dessa planer. Tennispaviljongen är ju ett levande museum! Därför hörs fortfarande ljudet av tennisbollar när man kliver in i den vackra entréhallen. Men de flesta som spelat på banorna har ingen aning om att de befinner sig i ett monument från idrottens barndom, en byggnad som upplevt tennisens utveckling från överklassnöje till folksport.
Själv har jag ett speciellt förhållande till Tennispaviljongen. Det beror inte bara på att den är så vacker utan att min familj har spelat där ända sedan byggnaden flyttades till sin nuvarande plats vid Fiskartorpsvägen. Min farfar kom 1909 som tingsnotarie till Borås, där det fanns en instruktör som lärde honom spela tennis. Farfar och hans kamrater började 1911 spela dubbel varje tisdag i Tennispaviljongen. Min far och hans kusiner övertog tennistiden, och när jag var i tonåren fick jag hoppa in som reserv. Nu spelar jag dubbel en gång i veckan med några sysslingar. Min son hoppar in ibland, precis som jag gjorde i hans ålder. Han representerar den fjärde generationen i vår familj på Tennispaviljongens banor.
Bengt af Klintberg
