Idrottsplatshistoria
- Blå Boken som forum för Idrottsplatsutvecklingen av Anders Björhammar
... föreningen skall verka för utbredande och främjande af god idrott inom alla samhällsklasser af Sveriges folk …
(Ur de ursprungliga stadgarna för Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande)
Av stadgarna ovan framgår att Centralföreningen tog ett stort ansvar för idrottsutvecklingen i landet. Föreningen, som bildades 1897, hade redan 1907 över 3 500 medlemmar spridda över landet. De flesta var bosatta utanför huvudstaden. Av de depescher som Centralföreningens hundratals ombud ute i landet försåg styrelsen med, framgår att man ser positivt på idrottsutvecklingen lokalt, men att det råder en stor brist på idrottsplatser. Staten, städerna, köpingarna och municipalsamhällena var under det första decenniet inte särskilt hugade att bistå med medel till idrotten, varför Centralföreningen tog på sig ett stort ansvar. Det var inga stora summor CF kunde bidra med. Av revisionsberättelsen 1907 framgår att Nässjö fick 200 kr, IFK Umeå 100 kr till en skridskobana (f.ö. fanns ingen idrottsplats över huvud taget i hela Västerbottens län detta år). Av föreningens egna medel utbetalades över 8 000 kr till idrottsutveckling i Sverige det året. Men styrelsen jobbade hårt och ingav redan i november 1906 en ansökan till K. Maj:t om tillstånd till ett statslotteri för idrottens främjande och i Blå Boken 1907–08 kan man senare läsa: ... Det är med utomordentlig tillfredställelse styrelsen erfarit, under nedskrivandet af denna berättelse, att K. Maj:t beslutat att ett lotteri må anordnas i enlighet med den af CF ingifna ansökningen af år 1906 ...
Centralföreningen hade tidigare vid uppvaktningar hos regering och riksdag nekats statliga bidrag till den framväxande idrottsrörelsen. Regeringen var något mer idrottsintresserad än riksdagens ledamöter och eftersom det räckte med ett regeringsbeslut så kom lotteriet till stånd 1909 och CF kunde nu bidra med statliga medel till framför allt idrottsplatser i Sverige. Centralföreningen blev tack vare lotteriet den högsta ekonomiskt ledande och understödjande organisationen, medan Riksförbundet (nuvarande RF) bildade högsta myndighet när det gäller idrottens organisation och ledning. Lotteriet gav en avkastning på 1,1 miljon kronor till Centralföreningen. Beloppet skulle kapitaliseras och endast räntan (ca 45.000 kr) fick användas för främjande åtgärder. Största delen av den summan tillföll kontot för utveckling av idrotts- och lekplatser i Sverige. Det skulle dröja till pressens positiva omdömen om Stockholms-olympiaden 1912 innan riksdagen påföljande år accepterade idrottsrörelsens ekonomiska växtvärk och röstade igenom det första statsanslaget till idrotten. Nu var idrotten rumsren även i riksdagen.
Under åren 1909–1926 har statsmedel (lån och bidrag) via Centralföreningen anslagits till bygge av idrottsplatser till ett belopp av drygt 1 miljon medan kommunerna bidragit med 2,5 miljoner kronor. Hur använde då CF den nyvunna makten över framför allt idrottsplatsutvecklingen i landet? Dels genom att försöka tillfredställa alla de föreningar som nu kom med ansökningar i strid ström, dels genom att i Blå Boken skriva om och ge råd om praktiska ting i samband med idrottsplatsen. Redan i den första årsboken (1907–08) finner vi anvisningar om olika varianter av idrottsplatser allt efter hur stort markområde idrottsföreningen lyckats komma över.
...Vi tänka oss alltså att ett utrymme af 80 x 70 m. står till vår disposition ... Först får vi då reservera tillräckligt utrymme åt publiken. 5 m. på ena långsidan och lika mycket på en af kortsidorna samt 3 m. på den andra långsidan torde vara tillräckligt. Lägga vi löparbanan 5 meter bred, vilket är tillräckligt, får vi dess omkrets 222 m. Dess raka sidor bliva efter långsidorna 49 och efter kortsidorna 36 m. Kurvornas radie är 8 meter ... Banan för hastighetslöpning (109 meter) läggs diagonalt över planen ...
... Har man större utrymme till sitt förfogande bör man anordna idrottsplatsen så att man får raka löpbanor av behöflig längd, ävensom bollplan af fastställda dimensioner ...
Den anonyme författaren av ovanstående rader kan även tänka sig en större idrottsplats. Uppenbarligen har han inspirerats av förhållandena i Amerika då hans skiss bygger på hur Amerikas förnämsta idrottsplatser är ordnade.
... Fotbollsspelarna hava här sin plan helt och hållet för sig själfva. Idrottsmännen ha på sidan om bollplanen tillräckligt utrymme för sina öfningar i kast och hopp. Den raka banan medgiver löpningar ända upp till 190 meter. För hopptävlingar finnes en särskild bana längs efter bollplanen. Banan för uthållighetslöpning, hvars längd är 440 meter och bredd 6 meter, har halfcirkelformiga kurvor af 35 meters radie ...
Det fanns alltså ganska godtyckliga alternativ till hur idrottsplatsen skulle se ut. Till sin hjälp hade Centralföreningen adjungerat arkitekten Torben Grut som konsult för idrottsplatser. Föreningen hade också egna erfarenheter efter bygget av Östermalms Idrottsplats i Stockholm. Den idrottsplatsen, som rymde två fotbollsplaner inom löparovalen, ansågs som en av Europas finaste. Den hade kostat CF över 50 000 kronor och invigdes 1906. Länge ståtade Östermalms IP med två sandplaner för fotboll innanför löparbanorna. I årsböckerna 1909 och 1910 har man gjort en sammanställning över idrottsplatser runt om i vårt avlånga land.
...Ehuru denna redogörelse ej kan göra anspråk på att i år hava blivit fullständig, omfattar densamma ett 130-tal orter i landet, däraf 64 städer, på de flesta av vilka anordningar finnes för idrotts öfvande, stundom primitiva nog, på en del ställen åter af god, ibland utmärkt beskaffenhet.
Till de mer framstående idrottsplatserna räknar man följande:
AB Malmö Idrottsplats vid Rönneholmsvägen, Idrottsplatsen Valhalla i Göteborg, Strömdalen i Gävle, Idrottsparken och Östermalms IP i Stockholm, Norrköpings idrottspark vid Västra Esplanaden.
När det gäller Jokkmokk skriver man att där används kyrkplatsen och gatorna för idrott, troligen gratis!
Herrljunga IF håller till på samhällets torg tills vidare. Allmänna vägar användes för löpning 5 000 och 10 000 meter.
I Katrineholm används en äng upplåten av grosshandlare Aug. Kullberg och fabrikör G.A. Grönquist. Alla anordningar saknas.
Gränsridare Nilsson i Haparanda skriver i årsboken 1910:
... Någon idrottsplats äger ej föreningen (IFK Haparanda) utan måste finna sig i att använda en av staden upplåten mindre tomt (om den ej för annat ändamål används – där brukar nämligen skjutbana och karuseller hålla till). Dock hoppas föreningen att i en framtid med bidrag från Centralföreningen erhålla en egen idrottsplats.
Idrottsparken
Ingenjör Otto Björlin ger i årsboken för 1921 en utförlig beskrivning av Idrottsparken i Stockholm. Den invigdes 1896 och låg på den plats där nuvarande Olympiastadion uppfördes 1910–12 och var kanske den första riktigt stora idrottsplatsen i Sverige. Arkitekter var Fredrik Liljekvist och Rudolf Arborelius. Ingenjör Björlin var själv i högsta grad involverad i byggandet av både Idrottsparken och Östermalms Idrottsplats.
...Det är af intresse att följa denna idrottsplats utveckling från dess början och samtidigt iakttaga idrottens framsteg i vårt land. Man skall då finna huru Idrottsparkens ledande män mer och mer fullbordade anläggningen med hänsyn till idrottens framträdande kraf, huru Idrottsparken troget afspeglar svensk idrotts utbredning från en ringa början och huru den ena idrottsgrenen efter den andra gör sitt inträde på dess banor.
Under det första året bestod Idrottsparken av en velocipedbana (velodrom) av cement med doserade kurvor. För området innanför cykelbanan fanns under det första året ingen plan, men redan 1897 började man där anlägga fyra tennisbanor. Något år senare byggde man en kälkbacke upp mot nuvarande Gymnastik- och idrottshögskolan. 1901 hade friidrott och fotboll börjat pocka på eget utrymme och tennisbanorna flyttades. Cykelbanan användes som löparbana, men var naturligtvis, byggd som den var av betong med skarpa kurvdoseringar, mindre lämplig för detta ändamål. Ett antal paviljonger rymdes inom idrottsparkens område. Den enda som finns kvar är den 1896 byggda Tennispaviljongen. Den flyttades 1910 till sin nuvarande plats vid Östermalms idrottsplats. Enligt ingenjör Björlin var dock skridsko- och velocipedpaviljongen pärlan bland idrottsparkens byggnader.
Olympiastadion
Läs på 0S 1912 om den Olympiska arenan Stockholms Stadion
Idrottsplatsers byggande och vård
Ingenjör Otto Björlin i Stockholm hade 1914 skaffat sig en mycket god uppfattning om och erfarenhet av hur en idrottsplats bör byggas. Han har på 40 sidor i årsboken 1914 beskrivit allt från banläggning till ansatsbrädor i längdhopp och skyddsnät vid släggkastning. En idrottsplatsbibel som med säkerhet har använts flitigt ute i landet. ... Vid val af läget för en idrottsplats är att iakttaga att platsen äger de betingelser, en dylik anläggning fordrar. Området bör lätt kunna afdikas och om möjligt ha en undergrund av grus eller liknande ... Plats invid vatten är att föredraga – dels ger ett sådant läge tillfälle till vattensport och dels underlättas anskaffande af behöfligt vatten för planens skötsel ... Är området matjord är detta en ekonomisk fördel, enär matjord i stor mängd erfordras vid byggande af banor och ordnandet af planteringar ... Vattensjuk terräng bör undvikas och på gamla sjöbottnar är det nära nog omöjligt att vinna full fasthet för banorna. Björlin tänkte socialt och med stort hjärta när han planerade idrottsplatser. Här skulle inte bara tränande idrottsmän få hålla till utan även barnen och till och med kvinnor!
...Inom varje idrottsplats borde, där så kan ske, ett för sig själf liggande område afskiljas för barnens räkning. Å denna ska det finnas för de små lämpliga redskap, såsom gungor, gunghästar etc ... Det ligger stor vikt på att barnen, redan som små, vinna hemortsrätt inom idrottsplatsen, och blir den för barnasinnet kär och hemsökt som lekplats, så blir den det äfven under uppväxtåren och för ynglingen; och när så denne som idrottsman skall göra sitt inträde på platsens banor, är han ej främling utan hemma hos sig, därmed vinnande en säkerhet, som hemkänslan medför ... Det borde ej vara omöjligt att äfven på landsbygden, i tätare bebyggda trakter, kunna anlägga idrottsplatser – ja låt oss gärna säga äfven lekplatser, ty detta ord har stor betydelse: det innefattar att idrottsplatsen äfven kan användas för friluftslekar och sålunda äfven mottaga kvinnlig ungdom.
Så långt ingenjör Björlin i Stockholm.
Kapten Hugo Linder i Halmstad är ordförande i Föreningen Sveriges Idrottsplatser. Han citeras i Blå boken 1929 och menar att:
... många av våra idrottsplatser har tillkommit, jag skulle vilja säga ”i hastigt mod”. Storslaget anlagda under en period, då penningen förlorat en stor del av sitt värde, äro de en produkt av allt för stora pretentioner ... Resultatet har blivit att många idrottsplatser haft och hava mycket svårt att få ekonomin att gå ihop ... Bygg gärna stora, vackra idrottsplatser, men bygg ekonomiskt! ... Många idrottsplatser hava förlorat kommunalpamparnas stöd och intresse genom upprepade anslagsäskanden för räntebetalningar o.dyl.
... Jag måste säga att många idrottsplatser försumma propagandan för sin plats. Man nöjer sig med att göra idrottsplatsen till rätt och slätt fotbollsplan och löparbanor i stället för att göra den till en idrottspark där stadens befolkning trivs och dit den förlägger sina promenader och varför inte i idrottsparkens lilla kaffestuga servera ”det bästa kaffet i sta’n”.
I dag har varje kommun och nästan varje lite by sin egen idrottsplats. En del är centrum för stora mästerskap och galor, andra blir just de sociala samlingsplatser som Kapten Hugo Linder här ovan skriver. På träbänkar runt den lilla fotbollsplanen i byn avhandlas allt från snygga mål, visset lir, politik och vanligt byaskvaller. Man kan kanske säga att på 1900-talet tog idrottsplatsen över en del av den gamla kyrkbackens betydelse för det breda sociala umgänget, i varje fall i mindre samhällen. Nog har Centralföreningens ambitioner från 1900-talets första decennier burit frukt.
